Här kommer en sammanfattning av Lars-Erik Appelgrens föreläsning vid årsmötet den 27 februari.

Sannolikt användes samma läkemedel för djur som användes till människa om djuret var värdefullt. Egyptiska papyrer beskriver även veterinärmedicinska behandlingsåtgärder.

Hippokrates’ och Galeni läror om fyrsaftsläran respektive ”multipelbehandling” dominerade läkekonsten inom såväl human- som veterinärmedicinen långt in på 1800-talet. I den ar-meniska kulturen har en handskrift om hästläkedom från sent 1200-tal återfunnits med behandlingar som är förvånansvärt insiktsfulla med moderna mått mätt. T.ex. påpekas att hudretande behandling med spansk fluga inte ger ärrbildning som brännjärnsbehandling gör.

På 1700-talet började man ifrågasätta kyrkans syn på sjukdom hos människor och djur som Guds straff. I Sverige härjade fatala farsoter bland hästar och nötkreatur och Linné var djupt bekymrad över den behandling som stod till buds för dessa: ” … Wettenskapen [=veterinärmedicinen] bör byggas ånyo; ty här tills är hon tiokt barbari”. Staten skickade på Linnés förslag Peter Hernquist till den nyligen öppnade Veterinärskolan i Lyon 1763. Först 1775 kunde så Hernquist starta en undervisning för veterinärer i Skara. I hans Boskapsapotek och kvarlämnade handskrifter kan vi få en uppfattning om vilka läkemedel som användes. Eftersom humoralpatologin (fyrsaftsläran) dominerande även inom veterinärmedicinen vid den här tiden var många läkemedel av den typs som förväntades återställa den ”rubbade balansen mellan de fyra vätskorna i kroppen”. 

Förutom åderlåtning användes t.ex. jordgalla för att framkalla diarré, olika antimonföreningar för att framkalla salivsekretion, svettningar, kräkningar och diarré. En rad drastiska ”doseringsförsök” med olika antimonföreningar genomfördes av dansken Viborg för att få optimal nytta av dessa på den tiden ytterst ansedda, men giftiga läkemedel. För att driva ut vätska ur kroppen vid hjärtfel användes främst sjölök inom veterinärmedicinen medan digitalis snabbt kom till användning inom humanmedicinen. Jämförelser mellan samtida handböcker för en ”lärd allmänhet” visar att mycket av vidskepelse fortfarande förmedlades till djurägarna till Peter Hernquists stora för-trytelse. Bland medel mot parasitbehandling berördes sabadillfrö och kvassia och bland de antiinflammatoriska medlen nämndes pilbark, som innehåller salicylsyra, kamomill och skvattramolja. Hernquists allmänna inställning till sin roll inom veterinärmedicinen belyses av hans utsaga: ”Landtbrukare öfwerlämnar sin reellaste ägendom uti wåra händer. Han fordrar af oss tilbakars insikt, warsamhet, ömhet och ärlighet.”

Lars-Erik Appelgren